.

Jag grät som en barn igår när han skulle åka. Dels för att han ska åka ifrån mig igen och för att jag är så orättvis och egoistiskt. Mest därför tror jag. Att han åker är ju inget jag kan bestämma över. Och jag är verkligen glad för hans skull. Och stolt. Så det värker i mig. Det är de som frågat hur jag orkar vara ifrån den som betyder mest såhär ofta. Och det gör jag väl inte egentligen. Men jag vet ju hur viktigt det här är för honom, så jag har inget val. Men ont gör det när jag tänker på hur länge det kommer pågå. Eller snarare att jag inte vet hur länge.

Jag måste försöka inse att det är såhär det kommer vara. Sön - tors är han tillsammans med Bengtsfors och resten av veckan med mig. Och måste försöka hitta något som är trevligt att fördriva tiden med, istället för att vänta på att det ska bli torsdag. Det är den enda dagen i veckan för mig... och söndag.
Det är svårt att träffa folk att umgås med när jag jobbar som jag gör. De flesta jag kan träffa är ju på jobbet, treskifts arbetare eller så jobbar de på timmar. Inte helt lätt.

Har funderat länge på att sätta igång med yoga. Har hittat en film som är riktigt bra för att träna upp styrka, men jag finner inte tiden. Förlåt, jag skiter i det för att det är för jobbigt. Är nog ändå ingen som tror mig när jag säger att jag inte har tid. :)

Den här veckan jobbar jag till 22, så då finns inte så mycket tid över för att göra mycket annat är jobb. Hade tänkt att tvätta på onsdag när jag var ledig, men nycklarna fick tydligen följa med till Bengtsfors dem med. Handtvätt..?