.

Sedan jag skaffade bil har jag alltid varit lite skraj över att få soppatorrt, som man säger. Att bara stå där - och inte kunna ta sig någonstans, som ett fån.
När jag satte mig i bilen på väg hem från jobbet märkte jag att det inte var så mycket bensin kvar i tanken, men det var en "plupp" kvar på mätaren, så jag sa högt till mig själv (brukar göra det för att inte glömma) att jag skulle tanka imorn. Jag skulle lätt ta mig hem på det jag har - och till macken imorn. Icke. När jag var vid en brant backe som leder in till Åby, orkade min Låla inte mycket mer. Jag fick köra in till kanten och ställa bilen där. Tur i oturen - jag var sådär en 300 m ifrån macken. Så det redde sig rätt bra. Men kallt är det att stå och hälla i bensin utan vantar såhär års, kan jag påpeka.
När jag sen var på väg hem, nytankad och allt, började jag fundera på hur det kunde gått. Varför gör man alltid så? Mitt mardröms scenario var att jag skulle "tjej-panika" och bara skrika när bilen dog - och börja rulla bakåt in i andra bilar. Hur jag skulle kunna räta upp bilen har jag ingen aning om. Dumheter att tänka sånt egentligen.

Nu har jag kommit igång rätt bra med släktforskningen! Jag fuskade rätt mycket förut och hoppade snabbt vidare till varje nytt namn jag hittade. Det var inte så smart.. man hittar typ ingenting då. Men ju är jag på min gammel-gammel farfar. Tydligen hette vid Gustavsson en gång i tiden. Inget som jag hade tippat på. Trodde vi var en hel rad av Franzénare.
Vet inte om jag kommer orka pilla något med det idag. Har varit så trött de senaste dagarna så det är otroligt. Vet inte om det är sol som fattas, men jag är alldeles blek och jävlig. Har en plan på att gå och lägga mig om... ja, en timme ungefär. Bara för att sova på rätt timmar så att säga. Med all säkerhet lär jag vakna vid sju imorn ändå.


Nu är vi på gång..