.

Jag sitter här och tänker på hur sakta dagarna går när jag inte jobbar. Och så tänker jag på jobbet och alla fina där - och ler. Men helt automatiskt tänker jag på lönen. Då ler jag inte lika mycket längre.
Förvisso jobbar jag bara 75%. Då blir det ju inte så mycket pengar. Men jag är orolig  för att jag inte kommer klara mig som jag vill när jag väl flyttat. Jag har ju ganska mycket utgifter på min psoriasis plus att mitt högkostnadskort går ut snart. Då försvinner pengarna rätt snart.

Har kikat lite på arbetsförmedlnignens hemsida, men hittar ingenting. Och då menar jag ingenting. Jag vet inte riktigt vad det ska bli av det här. Jag tycker om mitt jobb och jag trvis bra med det. Visst, jag hade lite problem med att vänja mig vid att sitta ner flera timmar om dagen utan att få resa på sig när man ville, men sånt får man ju vänja sig vid. Börjar då fundera på vad jag skulle kunna tänka mig att göra - och det är helt tomt i huvet. Det är läskigt. Jag tror inte jag är riktigt nöjd med vem jag är i den åldern jag är.

När jag var liten tyckte jag att 24 var jättegammalt. (Det gör jag iofs nu med) Jag trodde att jag skulle ha barn och hus när jag nått den åldern. Vart är jag? Hemma med mamma och pappa - med lite pengar.
Har tänkt rätt mycket på det här med barn nu. Om det är för att "alla" föder barn just nu eller om det är jag som vill ha, vet jag inte. Men jag känner en liten stress över det faktiskt. Samtidigt som jag absolut inte vill ha barn nu. När jag får det ska jag känna att jag vill lägga ner all min tid på det. Inte vara så egoistisk som jag är (kan vara) nu.

Varför är jag så stressad över det?