.

Jag grät som en barn igår när han skulle åka. Dels för att han ska åka ifrån mig igen och för att jag är så orättvis och egoistiskt. Mest därför tror jag. Att han åker är ju inget jag kan bestämma över. Och jag är verkligen glad för hans skull. Och stolt. Så det värker i mig. Det är de som frågat hur jag orkar vara ifrån den som betyder mest såhär ofta. Och det gör jag väl inte egentligen. Men jag vet ju hur viktigt det här är för honom, så jag har inget val. Men ont gör det när jag tänker på hur länge det kommer pågå. Eller snarare att jag inte vet hur länge.

Jag måste försöka inse att det är såhär det kommer vara. Sön - tors är han tillsammans med Bengtsfors och resten av veckan med mig. Och måste försöka hitta något som är trevligt att fördriva tiden med, istället för att vänta på att det ska bli torsdag. Det är den enda dagen i veckan för mig... och söndag.
Det är svårt att träffa folk att umgås med när jag jobbar som jag gör. De flesta jag kan träffa är ju på jobbet, treskifts arbetare eller så jobbar de på timmar. Inte helt lätt.

Har funderat länge på att sätta igång med yoga. Har hittat en film som är riktigt bra för att träna upp styrka, men jag finner inte tiden. Förlåt, jag skiter i det för att det är för jobbigt. Är nog ändå ingen som tror mig när jag säger att jag inte har tid. :)

Den här veckan jobbar jag till 22, så då finns inte så mycket tid över för att göra mycket annat är jobb. Hade tänkt att tvätta på onsdag när jag var ledig, men nycklarna fick tydligen följa med till Bengtsfors dem med. Handtvätt..?

För en tid sedan klippte jag mig - och jag har nog aldrig känt mig så ful som jag gör nu. Den frisyren jag hade innan jag klippte mig var väl för all del inte den bästa, men det gick ju iaf att göra något med håret. Nu har jag klippt vad som skulle vara tänkt en page, men vet inte riktigt vad det blev av det. Jag var verkligen hur nöjd som helst med håret när jag gick därifrån. Men när jag kom hem och hade blött det så upptäckte jag att det är ungefär sådär 1,5 cm kortare på ena sidan. Tack så jävla mycket. Tack. Plus att hon inte tunnat ur håret för fem jävla öre, så det står som ett stort fluff när jag fixat till det.

Min poäng med det här inlägget är att jag ta mig fan inte litar på någon när jag gäller mitt hår längre. Jag är inte speciellt petig med mitt hår. Råkar det bli en misslyckad färgning så skrattar jag bort det och gör det bästa av det. Men det känns som om att de senaste gånger jag klippt mig så har jag inte blivit sådär jättenöjd. Eller ja, inte alls faktiskt. Så jag sätter upp håret, som jag också hatar, och lever med det.

Som frisör så kanske man borde vara lite mer aktsam? Den tjejen jag klippte mig hos sist förklarade jag för att jag var lite nervös varje gång jag klippte mig iom dålig erfarenhet. Hon var så väldigt förstående och gullig. Frågan är bara hur hon då kunde lyckas med detta? Vet hon inte att man kollar längden på båda sidor innan man påstår att man är klar? Är inte det en basic?

Nu funderar jag på självaste allvar att förlänga håret. Långt som fan så jag slipper bry mig mer. Sätta upp i en tofs. En snygg sådan. Inte en som står åt alla jävla håll. Ja. Hårförlängning....

Nu har det ordnat sig med bilen. Min far kom förbi och kikade lite han med och upptäckte att fördelaren såg lite konstig ut. Det visade sig att den faktikst var trasig, så det var bara att åka och hämta från den andra forden. Det tog ungefär tre minuter att montera dit den och sen startade den igen - precis som om att inget har hänt. Varför gjorde vi inte det först?

Nu är det måndag då. Dags att jobba igen efter sex dagars ledighet. Ska bli rätt skönt på ett sätt, men när jag tänker på att jag ska jobba åtta dagar i steck, så känns det inte längre lika uppiggande. Mitt mål med att gå till jobbet imorn blir nog att försöka lösa det. Så jag får umgås någon dag med Jimmy utan jobb som stör.

Påsk har det varit också. Ingen vidare. Förde mest med sig en massa strul om man frågar mig. När vi var i färd med att åka till mina föräldrar för att äta påskmiddag så startar inte bilen. Alls. Bara går runt runt. Fick genast en panik-känsla. Hur ska jag ta mig till jobbet på tisdag?!
 Jimmy kan ju förvisso ställa på sin bil, men det blir nog lätt så att min bil kommer stå då.. ganska länge också för den delen. Jag kan inte allt mycket om bilar och Jimmy åker sent ikväll. Plus att den ska besiktigas snart.
Hela dagen igår höll vi (kanske mest Jimmy) på att försöka få igång den. Vi har t.o.m köpt en till Ford för 500 kr för att kunna plocka delar. Och det gjorde vi, utan några större reslutat. Nu har vi en sista idé om vad som kan vara fel, sen vet jag inte vad vi gör. Jag får väl ställa av bilen antar jag. Svårt att besiktiga något som inte rör sig.

Nåja, jag ska väl kila ner till Jimmy vartefter och hålla honom sällskap. Kanske hålla i några skruvar, som jag var så ypperligt bra på igår!