.

Såg den just. Och grät ungefär 5 ggr. Jag vet inte om det är för att jag är bakis och känslig idag, men sorgligt och känslosamt var det.

Den var lika glammig som jag trodde att den skulle vara och tjejerna är desamma. Jag var lite rädd för att det skulle vara helt annorlunda nu när de gjorde en film av det, men så var det inte alls. Det är samma känsla som man får av serien. Så jag tar tillbaka allt jag sagt om den - jag hade fel.

Måste säga att jag håller med Charlotte. Jag har också alltid varit på Big's sida, men nu vet jag inte. Carrie lyckades förlåta honom, men jag kommer nog aldrig göra det. Jävla Big.
Måste faktikst säga att han inte riktigt var sig lik. Jag fick inte alls samma känsla av dem tillsammans som man får i serien. Det hugger till varje gång i magen när Carrie springer in i honom på stan efter 2 år. Men nae, inte den här gången. Inte alls så på slutet.

Det enda som var en riktigt besvikelse var slutet. Jag tyckte inte alls om det och jag kunde som sagt inte förlåta honom. Jag har gjort det förr, men inte den här gången. Det var the ulitmate betrayal. Jävla Big x 2.
Nae, hade jag fått välja så hade det slutat som det alltid gör. Hon skuttar sådär barsligt och lyckligt fram genom stan och känner sig trots omständigtheterna väldigt glad, med sina extremt genomtänkta outfits och snygga skor. Nae, ingen Big.
Jävla Big...