.

För en tid sedan träffade jag en mycket nervös, men trevlig ung herre utanför Systemet här i stan. Han kom från Rädda Barnen och frågade mig om jag ville donera 100kr i månaden till barn som har eller bli misshandlade i hemmet. Jag tackade ja, iom att jag tycker det är ett allvarligt ämne. Ooooooh. Ooooooooooooh! Inte det, Lindha. Nej nej.

Allting gick enligt mig bra fram tills att jag inte hade några pengar på kontot. Då skickade de vackert ut ett inbetalningskort till mig med texten "Vi har upptäckt att du inte har några pengar på kontot. Därför skickar vi ut detta inbetalningskort så att du kan göra din inbetalning. Tack för ditt stöd bla bla bla". En del kanske skulle tänka att det var skitbra. Jag fick nästan lite ont i magen när jag slängde det. Kände mig tvingad att betala. Nästan lite pinsamt. Om jag donerar så gör jag det för att jag vill det, inte för att någon ger mig dåligt samvete för att jag inte gör det.

Jag sa upp donationen när jag flyttade hemifrån för att jag inte visste om jag kunde ta mig råd med det. Jag var också sur på dem iom att de hade skickat ut flera inbetalningskort, samt ringt mig och frågat om jag ville höja min donation. Pains. Varför skulle jag vilja det när jag inte ens har råd med 100kr?

För några veckor sedan ringt en kille mig från Rädda Barnen. Jag gör som alla andra svenskar gör när en försäljare ringer (ja, det är så jag ser dem) och säger att jag är upptagen. Han frågar om han kan återkomma dager efter och jag svarar ointersserad "jaja". Sedan dess har han ringt mig varje dag. Varje dag. Helt otroligt. Förstår han inte?
Jag vill helt enkelt inte ta en diskussion som leder till att jag får ont i magen av dåligt samvete för att jag inte vill donera. Det är ju inte så att jag slutade med det för att jag inte längre känner för barn som utsätts för misshandel.

Numret han ringer ifrån är inte reggat heller. Det tycker jag är rktigt dåligt. Man har all rätt att veta vem som ringer när numret inte är privat. Kanske är rädda för att ingen ska svara?

Nåja, jag kanske svarar någon gång. Men nu har det blivit en fascination att se hur länge han orkar.
Summa summarum; Sorligt (och kanske lite orättvist) men sant - aldrig mer ha någonting med Rädda barnen att göra.